Semester.

Denna blogg tar semester ett tag. Pga av annat skrivande.

Bin Ladens död. Nio barn i huset?

Det är svårt att undvika ämnet Bin Laden. Vi vet ännu för lite vad som hände i det där huset i Abbottabad. Söker man på Abbottabad och Bin Laden på Google Maps får man upp en skylt med texten ”Osama Bin Laden´s Hideout Compound” och den där röda knappnålen. Huruvida det är rätt kåk vet jag inte. Finns anledning att vara lite skeptisk till de flesta uppgifter som nu serveras kring mordet på terrorledaren/frihetskämpen. Enligt CNN skulle Bin Laden ha varit obeväpnad när han sköts. I så fall har det ljugits från officiellt håll och sådant ser inget vidare ut.

Obama har vunnit en cowboy-seger men har världen blivit bättre? Det får framtiden utvisa.

Uppgiften som stör mig mest är dock ett litet förbigått stycke i New York Times långa och ingående beskrivning av hur attacken gick till. Jag citerar här så att ni kan läsa själva:

”As they took off at 1:10 a.m. local time, taking a trove of documents and computer hard drives from the house, the Americans left behind the women and children. A Pakistani official said nine children, from 2 to 12 years old, are now in Pakistani custody.”  NYT här.

I huset skulle alltså ha funnits nio barn i åldrarna 2 till 12 år. Varför har inga svenska tidningar – när de ändå rewritar New York Times – nämnt det? Det ger ju faktiskt en helt annan dimension till Obamas oerhört riskfyllda beslut.

Låt säga att några barn blivit dödade i attacken. Hade man jublat på samma sätt?

Och de barnen lär knappast växa upp som fredsälskande individer.

Uppdatering torsdagen den 5 maj: Som synes har nya uppgifter kommit fram. Vita Huset har alltså gjort misstaget att felinformera i vissa delar från början. Det var inte bra. Frågan är om det var medvetet eller slarv. Eller bådadera. I vilket fall som helst skadas förtroendet för den som inte lägger korten på bordet med en gång. Enligt Bin Ladens 12-åriga dotter var dödsskjutningen en ren avrättning, uppgifter som också ska tas med en nypa salt. TV 4 nämnde att det var nio barn i huset, men några vidare uppgifter om det har jag inte sett.

Nolltolerans mot pedofiler.

Det finns brott vidrigare än misshandel, stöld, ja till och med mord. Och det är förstås sexuella övergrepp på barn. Senaste Uppdrag Granskning handlar om detta. Ni kan se det här.

Det intressanta är att det framgår så tydligt att Sverige är ett land som alltid riktat in resurserna på förövarna, medan brottsoffren lämnas åt sitt öde. Barn, som utsatts för sexövergepp får försöka överleva så gott det går. Många orkar inte, utan avslutar sina liv alldeles för tidigt. Sexförbrytarna, å andra sidan, kommer ut efter några år, och begår nya övergrepp.

I Kalifornien har man infört nolltolerans mot barnsexförbrytare, vilket innebär att varje sexförbrytare tvingas leva med fotboja och GPS-övervakning, kanske resten av livet. De kan inte ta ett steg utan att Storebror – i form av särskilda poliser – övervakar varje steg de tar.

Kan inte låta bli att minnas Striptease, samhällsprogrammet på SVT jag var med om att dra igång i början av 90-talet. Premiärprogrammet handlade just om kriminalvården. Bl a hade en reporter varit i USA och gjort ett reportage om fotbojans fördelar. Billigt, effektivt och inte alls lika integritetskränkande som fängelse, var budskapet. Enbart fördelar således.

Dåvarande justitieminister Gun Hellsvik var gäst i studion. Hon blev mycket upprörd.

- Sånt ska vi inte ha i Sverige. Det är alldeles för kränkande för individen!

Uttalandet var komiskt redan då. Nästan i klass med Ines Uusmans analys av internet.

Våldtagen. Anklagad.

Om det är sant det som kan läsas i denna artikel i Svd reser sig nackhåren på en. Händelsen påminner lite om Bjästafallet i Sverige. Dvs kvinnan som utsattes för våldtäkten är den som blir anklagad. Inte mannen som genomfört övergreppen. Det är sjukt. Om det är sant, som sagt.

UPPDATERING: Nu har det tagit hus i helvete. Greklands handelsattache´tycker att svenska kvinnor ska skämmas. På tidningarnas förstasidor här, här och här. För att de blir våldtagna av grekiska män? Det-får-skylla-sig-själva-argumentet igen. Det är inte utan att man misstänker att Assangehistorien spökar. Är det Assange brännvinsadvokat som sprider lögner om svenska kvinnor? Eller är det bara gammal unken kvinnosyn som sticker upp sitt fula tryne?

Det är fredag. Kanske var handelsattachén inte nykter när han sade de där dumheterna.

Libyer på flykt 2.

I helgen träffade jag min vän från Maltaflyget. Han som med familj och bror flydde hals över huvud från Khadaffis Libyen för ca en månad sedan. Vi kan kalla honom Josef K. Han ångrar nu flykten, trots våldet i Tripoli. Orsaken är att han håller på att drunkna i det träsk, som är den svenska flyktingbyråkratin.

- I Libyen hade jag pengar, ett bra jobb och en social tillhörighet. Här har jag inget, säger han.

Han vill jobba. Han vill ha ett arbete så han kan försörja sin familj. Han vill inte ha bidrag.

Problemet är att han är gift med en kvinna från Litauen. Om han söker asyl här är han rädd att svenska myndigheter skickar honom med familj till Litauen.

- Men där finns inget för oss. Här kan vi bo tillsammans med min bror, som är svensk medborgare sedan tidigare.

Här, å andra sidan, dröjer det minst 6 månader innan han – eventuellt – kan få asyl. Och därmed få tillgång till den nyckel som med ett knirrande öppnar dörren till fortet Sverige. Den nyckel som är de sista fyra siffrorna i personnumret.

Under de sex månaderna ska han i så fall bli försörjd av svenska skattebetalare. Det vill han inte. I Tripoli hade han ett kvalificerat arbete på ett stort europeiskt företag.

- Jag måste ha ett jobb. Annars går vi under.

Desperationen brinner i hans ögon. Jag vet inte vad jag ska säga.

 

Barnläkarens förlorade heder.

Här har jag skrivit en krönika om det sk ”barnläkarfallet” i Dagens Juridik. Tidigare texter om denna ödestragedi finns här. De unga föräldrarna förlorade sitt barn, narkosläkaren förlorade sitt arbete och sin heder, och åklagarväsendet förlorade sitt anseende. Om läkaren skulle fällas för dråp, vem har då vunnit? Föräldrarna, som egentligen är besvikna på sjukhuset och det som ledde fram till barnets död? Eller åklagarna, som kan säga: Vad var det vi sa? Patienterna i livets slutskede?

 

Klart Casey gjorde rätt.

Det har uppstått en debatt över hela världen om våldsamheten i Caseys motangrepp på sin lille mobbare.
Klart han blir våldsam. Han är rädd och upprörd och hinner inte tänka. De som någon gång utsatts för mobbningsförsök vet detta.
Har själv slagit ner mobbare i min ungdom. Mycket effektivt. Denne blev genast inställsam istället. Obehagligt, men definitivt bättre än trakasserierna.
Vad jag reagerade på i nedanstående inlägg var det primitiva hatet mot den lille mobbaren Richard. Det gjorde mig illa till mods, även om jag förstår det. Richard är liksom ingen översittare som använder sin överlägsna styrka och tyngd. Det är en liten kille utan självförtroende.
Undrar hur diskussionen blivit om Casey skadat Richard allvarligt? Det kunde gått riktigt illa.
Hämnden kan vara ljuv men löses problemen om hatet bara byter riktning?

Casey Heynes och mobbaren. Samt Fox News och sanningen.

Ni har säkert sett videon där Casey Heynes, en tjock och mobbad 15-åring, tar  emot några slag mot ansiktet innan det brister för honom. Han lyfter upp sin 12-åriga  plågoande i luften innan han med full kraft slänger den mindre pojken i marken. Gudskelov får denne inga allvarliga skador utan linkar undan.

Casey hyllas på nätet som en hjälte, medan hans fyra år yngre mobbare hatas av i stort sett hela världen. Den här videon har setts av fyra gånger fler människor än de som följer händelserna i Japan på Youtube. Påstår  t ex Megyn Kelly på Fox News. Ta gärna därför uppgifterna med en nypa salt.

Nu har förstås Fox News hängt på, trots att händelsen utspelade sig i Australien. Megyn Kelly har ett program som heter ”Kellys Court”, där hon i TV bedriver en slags summariska ”rättegångar”. I det här fallet är Kelly upprörd över att båda pojkarna straffas av skolan. Hon tycker, precis som alla andra, att enbart lille Richard borde ha straffats. Kolla här:

Att videon väckt sådan enorm uppmärksamhet är inte konstigt. Det är en ”arketypisk” berättelse med djup symbolik. Den förtryckta och hunsade  – som vi alla kan identifiera oss med – sliter sönder sina bojor och gör uppror mot makten och plågoandarna. Det är en berättelse vi läst och sett på film hundratals gånger. Inte minst Bibeln vimlar av sådana historier. Det är David och Goliath, det är Spartacus, det är Slaven som skapar sin egen frihet, osv.

Vi älskar sådana historier.

Men är verkligheten så enkel? Casey, som alltså är den mobbade, är nästan dubbelt så stor som sin lille plågoande. Vill inte förminska Caseys insats men rent fysiskt är han faktiskt överlägsen lille Richard. Vilket förmodligen underlättade motattacken.

Har gjort lite research och det visar sig att båda killarna intervjuats av australisk TV. Casey, den mobbade tjockisen, är en välartikulerad och förvånansvärt sansad, 16 – åring. Han berättar om en förfärlig uppväxt kantad av oavbruten mobbning. I just det här fallet ville han bara få slut på mobbandet och gick därför in i närkamp. Glöm inte att han är tre år äldre och ungefär dubbelt så tung som sin lille plågoande.

Denne, å andra sidan, berättar också sin version. Han är inte lika verbal som Casey, han är ju tre år yngre, men berättar att även han blivit mobbad. Han var arg, säger han, eftersom Casey retade honom, innan han klippte till. Vi vet inte vem som talar sanning, men väldigt många väljer att tro på Casey. Så även jag.

Casey gör ett mycket trovärdigt intryck. Däremot har jag svårare att acceptera lille Richard Gale som förtryckare. Frågan är om inte han också är ett offer. För andra mobbare t ex. Kan man inte sparka uppåt kan man alltid sparka nedåt. Om man kan hitta någon svagare att rikta sin ilska mot.

Har en känsla av att det finns det en mycket intressantare och mer mångbottnad berättelse bakom den där suddiga videon.

Kanske är det så att det våldsamma mötet mellan Casey och Richard framför en skakig mobilkamera bara är toppen på ett mycket intressant isberg? Ett isberg som vi känner igen, vare sig vi bor i Australien, USA, Libyen eller Sverige.

Och som vi kanske borde gör nåt åt på riktigt. Istället för att hata den lille mobbaren på den där videon.

Här en debattartikel i dagens Aftonblad i ämnet

 

Rap News om vår tid.

Har alltid tyckt att det är för lite humor i journalistiken. Missförstå mig nu rätt. Humor är inte samma sak som trams. Tvärtom. Humor är att ha sinne för proportioner.

Har precis upptäckt ”Rap News” på Youtube. Senaste ”sändningen” kommenterar revolterna i arabvärlden. Och gör en rolig parodi på den gamle vänsterreportern John Pilger och hans undergångslika gravallvar. Och – för balansens skull – en välförtjänt skrevspark åt högerns magnifika stolpskott Glenn Beck och hans gråtmilda patriotism. Både Pilger och Beck är i sina bästa stunder vandrande intellektuella förolämpningar.

Men det är inte Rap News. RP är faktiskt skitkul.

 

 

 

 

 

 

 

Plattityder.

Peder Kadhammar i Aftonbladet har inte gjort sig känd som någon epokgörande humorist. Men i en krönika i dagens tidning slår han huvudet på spiken när han tar upp en viktig språkfråga. Vi är många som vrider oss av obehag när politiker ska ”skicka signaler” eller när jurister ska ”ta i beaktande” eller när folk i allmänhet inte kan låta bli uttrycket ”dåra”, som en meningslös eftersläng i varannan mening.

Tala och skriv så att folk begriper! Enkelt och tydligt med så få ord som möjligt.

Pretentiös? Jag?

Politiker som röker kan ju alltid pröva att skicka röksignaler.

Här kan ni läsa Kadhammars krönika.