Barnläkarfallet inför rättegången

Tidigare artiklar här, här och här.

Idag, den 4 februari, är det exakt ett år sedan rättsläkarrapporten kom. Den rapport som fastställer att: “ur rättsmedicinskt perspektiv betraktas dock dödsfallet som onaturligt till följd av överdosering av annan person…”. Alltså den rättsläkarrapport som drog igång den förundersökning som idag går under beteckningen “barnläkarfallet”.

Måndagen den 2 mars 2009, nästan en månad senare, beslutade dåvarande åklagaren Elisabeth Brandt att barnläkaren är skäligen misstänkt och läkaren greps på sin arbetsplats på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Sedan dess har vi kunnat följa händelseförloppet i medierna.

Har plöjt stora delar av förundersökningen och ska försöka besvara några frågor.

Jag undrade t ex varför föräldrarna till den lilla flickan först ville att läkaren skulle ge mer medicin för att lindra plågorna och sedan när/om hon gjorde detta polisanmäla henne. Svaret är att  föräldrarna “polisanmälde personalen på KI” i allmänhet för alla misstag som begåtts från början. Att mamman först skickades hem och sedan födde för tidigt, att en sjuksköterska förväxlade två förpackningar med koksalt och gav barnet en alldeles för hög dos. Det är dock inte utrett om detta orsakade den lilla flickans hjärnblödning. Den hjärnblödning som så småningom ledde till att respiratorn stängdes av.

De misstänkte alltså inte “barnläkaren” särskilt. Det var först med stöd av  rättsläkarutlåtandet som åklagaren riktade misstankarna mot barnläkaren och bestämde sig för att gripa henne.

Förutom barnläkaren, sjukvårdspersonalen och föräldrarna befann sig ytterligare sex personer i rummet. De var alla släktingar till föräldrarna och flera av dem påstår i polisförhören att barnläkaren hämtade en spruta och gav barnet en injektion strax innan det avled. Ingen kan dock säga vad sprutan innehöll.

Själv säger läkaren att hon gjorde i ordning tre sprutor, en tiopental, en morfin och en stesolid. På grund av att ingen sjuksköterska fanns att tillgå (personalbrist) gjorde hon det själv:

“..eftersom jag inte skulle behöva stå ensam med ett krampande barn, hysteriska föräldrar och oro i salen”.

Från det att respiratorn stängdes av vid femtiden denna lördag eftermiddag den 20 september 2008 tog det drygt fem timmar innan barnet avled. Föräldrarna, särskilt pappan, led fruktansvärt av den utdragna dödskampen och uppmanade flera gånger barnläkaren “att avsluta det här” (läkarens egna ord). Men hon förklarade (enl det avslutande förhöret) att det inte är hennes uppgift:

“…att avsluta ett liv. Det gör naturen, Gud eller nån annan”.

Hon kunde inte ge barnet mer medicin för att lindra föräldrarnas ångest. Barnet självt behövde det inte, enligt henne.

Hon berättar sedan att  ingen av sprutorna kom till användning.

Barnläkaren har träffat föräldrarna efter den här traumatiska händelsen. Då var de strålande glada över att mamman var gravid igen. Barnläkaren  önskade lycka till.

De skildes åt och möts nu igen. I rättssalen.

Hela historien är en slags ödestragedi. Barnläkaren,som egentligen skulle varit ledig denna lördag, hoppade in för att hjälpa till pga personalbrist. Föräldrarna till den lilla flickan har utsatts för flera grova misstag av sjukvården och deras förtroende för densamma var i absoluta botten. De har känt att “…man hela tiden försökt dölja saker. Något stod inte rätt till”. De berättar i förhören att de vid flera tillfällen inte blivit informerade om viktiga saker. De misstänker förstås att det var sjukvårdens misstag som orsakade deras lilla dotters död.

De har emellertid inte något ont att säga om barnläkaren.

I den kommande rättegången måste åklagaren bevisa bortom rimligt tvivel att:

1) Överdosen av tiopental (och morfin) enligt rättsläkarrapporten var dödsorsaken.

2) Barnläkaren gav dosen.

3) Hennes avsikt var att döda barnet.

Lyckas han med det kommer barnläkaren troligen att dömas för dråp.

Ty så ser juridiken ut.