I helgen träffade jag min vän från Maltaflyget. Han som med familj och bror flydde hals över huvud från Khadaffis Libyen för ca en månad sedan. Vi kan kalla honom Josef K. Han ångrar nu flykten, trots våldet i Tripoli. Orsaken är att han håller på att drunkna i det träsk, som är den svenska flyktingbyråkratin.
- I Libyen hade jag pengar, ett bra jobb och en social tillhörighet. Här har jag inget, säger han.
Han vill jobba. Han vill ha ett arbete så han kan försörja sin familj. Han vill inte ha bidrag.
Problemet är att han är gift med en kvinna från Litauen. Om han söker asyl här är han rädd att svenska myndigheter skickar honom med familj till Litauen.
- Men där finns inget för oss. Här kan vi bo tillsammans med min bror, som är svensk medborgare sedan tidigare.
Här, å andra sidan, dröjer det minst 6 månader innan han – eventuellt – kan få asyl. Och därmed få tillgång till den nyckel som med ett knirrande öppnar dörren till fortet Sverige. Den nyckel som är de sista fyra siffrorna i personnumret.
Under de sex månaderna ska han i så fall bli försörjd av svenska skattebetalare. Det vill han inte. I Tripoli hade han ett kvalificerat arbete på ett stort europeiskt företag.
- Jag måste ha ett jobb. Annars går vi under.
Desperationen brinner i hans ögon. Jag vet inte vad jag ska säga.
Ja annat var det förr, när det kom greker och italienare till Sverige för att jobba, de kunde inte ett ord svenska de fick börja direkt och lärde sig medan de arbetade. Inga bidrag då inte.
Varför måste folk som vill jobba hamna i ett bidragsträsk? När kommer sunt förnuft att råda i vår invadringspolitik?
“Ja annat var det förr, när det kom greker och italienare till Sverige för att jobba, de kunde inte ett ord svenska de fick börja direkt och lärde sig medan de arbetade. Inga bidrag då inte.”
Det var för att bidrag för invandrare inte fanns.
Precis det som behövs, för att TVINGA människor att arbeta.